Lavinhunden – Människans bästa vän

Mardröm i fjällen stavas med fem bokstäver: l-a-v-i-n. Då är en sak viktigare än allt: Tiden. Och ingen är så snabb på att hitta människor i snö som en tränad lavinhund. Som funäsdalens egen viggo.
–Kan du försöka få Viggo att titta i kameran?, undrar fotografen när vi ska ta omslagsbilderna. Men Viggo är helt ointresserad av att titta in i kameror. Han vill helst pussa sin matte, Elin Andersson. Hon och Viggo är i det närmaste oskiljaktiga. Visserligen skaffade Elin Viggo tillsammans med sambon Jacob. Men när Elin sedan började träna Viggo till lavinhund så var det just de två som blev superteamet.
Så mycket att Jacob nu vill skaffa en egen hund… Elin skrattar och konstaterar kort att i så fall ska hon också ha en hund till.

Elin är Stockholmstjejen som bara skulle ta ett sabbatsår från jobbet som assistent för barn med behov av särskilt stöd i skolan. Det är åtta år sedan nu. Hon gick en utbildning till fjällguide i Norge, träffade Jacob och blev kvar. Under utbildningen fick de se lavinhundar jobba och båda kände direkt att det där skulle de också vilja göra. Två år senare hade de skaffat Viggo, som de började träna vid tio månaders ålder. Han blev godkänd som tvååring. Numera är han sex år och hela familjen bor i Sverige.

Systemen med lavinhundar skiljer sig lite åt i Norge och Sverige. I Norge är det en stor frivilligorganisation som utbildar lavinhundar. I Sverige är det Polisen som basar över lavinhundarna och Fjällräddningen. Men man kan även som civil utbilda sin egen lavinhund, som sedan testas av Polisen och därefter kan kallas ut på uppdrag ihop med Fjällräddningen. Så jobbar Elin och Viggo.
För Elin funkar det fint eftersom hon till vardags jobbar som skidpatrullör i Funäsfjällen. Viggo får hänga med kollegorna medan hon är ute i backarna och hjälper skadade eller vilsna skidåkare. Kommer ett lavinlarm kan de snabbt komma iväg.

För som sagt, tiden är den enskilt största faktorn när det gäller att rädda liv där en lavin dragit fram.
– Man vill vara på plats så fort som möjligt, helst inom 15 minuter. Efter det är det drastiskt sämre chans till överlevnad, säger Elin.

– I Norge hittade man en kvinna vid liv efter fyra timmar under snön. Hon hade ingen transceiver på sig och man hade sökt efter henne genom att sonda. Då går många människor i led och känner efter snön med sonden. Det var storm och dåliga förutsättningar. Men när hunden väl kom dit efter fyra timmar tog det bara sju minuter innan den markerat var kvinnan låg!
(En transceiver är en liten sändare som alla som ger sig ut offpiste bör ha på sig. Den skickar signaler som gör att man snabbare kan lokali-
sera drabbade.)

När man jämför hundens luktsinne med människans brukar man säga att om en människas luktsinne är stort som ett frimärke, är hundens som en fotbollsplan. När hundar söker efter människor – oavsett om det är i snön, ute på havet eller i ruiner – så söker de efter dofter av den person som de inte ser.
Doften färdas med luftmolekyler upp genom snön, vilket betyder att personen ifråga inte alltid ligger exakt där hunden markerar, men i den absoluta närheten.

Proven för att bli godkända som lavinhundsekipage är tuffa. Det är inte bara hunden som ska klara proven, utan det handlar om en helhetsbild av ekipaget. – Ganska ofta kan det vara en kanonhund, men den kommer ändå aldrig bli bättre än hundföraren. Det är ett samarbete, säger Elin.

Hund och människa ska funka ihop. Och människan ska vara bra på att ta hand om sig själv om sin hund. Blir man uppskickad på ett fjäll med helikopter för att leta efter försvunna människor kanske man måste ta sig tillbaka själva till fots. Då gäller det att man är trygg ute i det vilda och kan orientera sig väl.
– Men sedan är ju jag som hundförare beroende av andra människor också – personer som gräver, transporterar – allt!

I Funäsfjällen råder nu något av en ”lavinhund-boom” nu. Elin och kompisen Mattias har dragit igång en träningsverksamhet för alla som är intresserade av att vara med och träna, oavsett om man sedan vill göra lavinhundsprovet eller inte.

De startade i januari förra året och nu är de 20 medlemmar i Facebookgruppen Funäs-dalen Lavinhund. 82 träningstillfällen blev det förra året. – Vi är jättetacksamma för att så många vill vara med, för man behöver ju figuranter när man tränar. Och vi behöver flera hundar. Viggo är den enda i Härjedalen.

Det behövs fler som Viggo som kan skapa trygghet. Men samtidigt är Elin noga med att understryka att man ska se lavinhundar som komplement. I första hand gäller det att som skid- eller skoterförare se över sin egen säkerhet. – Om du är ute i lavinterräng ska du ha en transceiver så att du är sökbar, det är ett större skydd än en hund. Sedan ska du ha sond och spade. Alla i en grupp som åker ska ha det – och ska veta hur man använder sina grejor. Man kan gå på en clinic på ett par timmar för att få baskunskaper. Lavinhundar är bara en bonus!

Fotnot: Efter att intervjun gjordes beslöt Elin att låta Viggo pensioneras som lavinhund. Jakten på en ny hund är igång!

Text: Yasemin Bayramoğlu